Vätejoner

Något av det allra mest grundläggande för att förstå syror och baser är vätejoner, som är en mycket speciell sorts joner. I den här artikeln berättar vi mer om dessa och hur de fungerar. Det kan vara en god idé att först ha repeterat joner innan du gå vidare med detta.

Låt oss börja med att titta på hur en väteatom är uppbyggd. Alla väteatomer har en proton i kärnan och en elektron som rör sig runt omkring denna. Förutom detta har en del också en eller möjligtvis två neutroner som gör protonen i kärnan sällskap, men dessa är extremt sällsynta (faktum är att mer än 99,9 % av alla väteatomer helt saknar neutroner). De flesta väteatomer ser alltså ut som i modellen nedan.

Modell av en väteatom/vätejon. vatejon

Ännu enklare uppbyggda är dock jonerna som väteatomer bildar. Man skulle lätt kunna tro att väteatomer gärna tar upp en elektron för att få samma elektronstruktur som den närmsta ädelgasen, som är helium. Men att väteatomer bildar sådana negativa joner är faktiskt ganska ovanligt. Betydligt vanligare är i stället att de slänger ut sin enda elektron och bildar en positivt laddad vätejon, H+ (se ovan). Eftersom det i de allra flesta väteatomers fall bara återstår en proton när elektronen har avgetts, kallas vätejoner ofta för just protoner.

Att vätejoner bara består av en proton gör dem väldigt reaktiva. Under de förhållanden som normalt råder här på jorden kan ju elementarpartiklar inte existera ensamma. Om en vätejon bildas är det därför inte så svårt att förstå att den omedelbart reagerar med något annat i närheten för uppnå ett stabilt tillstånd.

Men hur är det då vätejoner bildas? Jo, det är här syror och baser kommer in i bilden. Det finns nämligen vissa ämnen (syror) som har förmågan att avge vätejoner, om det finns andra ämne (så kallade baser) som omedllbart kan ta upp den igen. Och det är sådana ämnen och kemin som rör dem, som vi i artiklarna till vänster ska titta närmare på.

Artikeln skriven av Oskar Henriksson. Lämna feedback / ställ en fråga.
Publicerad 27 juni 2011. Senast uppdaterad 22 januari 2015.

Comments are closed