Leddjur

Senast uppdaterad söndag, 24 juli 2011 13:07

Leddjuren heter som de gör eftersom de har ledade extremiteter (extremitet = utskjutande kroppsdel). Runt 80 % av alla djurarter faller inom gruppen leddjur, som alltså är en mycket stor grupp. Leddjuren utmärks av att de har ett yttre skelett och pariga extremiteter (om den har ett ben på ena sidan av kroppen så har den det på andra sidan också).

Exempel på leddjur är: mångfotingar (oftast landlevande), kräftdjur (oftast vattenlevande), spindeldjur (oftast landlevande) och insekter (oftast landlevande). Vi ska nu ta oss en närmare titt på dessa grupper.

Förökning: Könlig. Könlös om hanlig partner saknas hos vissa arter.

 

Mångfotingar

mangfotingMångfotingar går även under det något missvisande namnet tusenfotingar. Även om mångfotingar har väldigt många ben finns det inga arter som har så fullt så många ben, även om vissa arter har över 700.

Man delar in mångfotingarna i enkelfotingar (rovdjur) och dubbelfotingar (växtätare).

 

Kräftdjur

Kräftdjur finns i många olika former. Gemensamt för dessa är att de (oftast) lever under vatten, har fem par ben, antenner och fasettögon.

En undergrupp är storkräftorna där bland annat humrar, ”vanliga” kräftor och krabbor ingår. Andra typiska kräftdjur är räkor.

Det finns också mycket små – men vanliga – kräftdjur som gemensamt kallas plankton. Dessa arter finns ofta i mycket stort antal och är därmed viktig föda för många djur i hav och sjöar. Krillen, som är viktig föda för valar, är ett exempel.

Vissa kräftdjur lever i stället på land. Gråsuggan, som är en viktig nedbrytare, är ett vanligt exempel. Liksom alla andra kräftdjur andas gråsuggan med gälar och håller sig därför helst i fuktiga miljöer.

Ett annat avvikande exempel är havstulpanen. Trots att namnet tyder på något annat är detta ett djur och ingen tulpan. Havstulpaner lever ett ganska stillsamt liv och lever fastvuxna på lite allt möjligt, såsom stenar, båtar eller valar. Del lever på att ”håva in” små näringspartiklar med sina små ben.

kraftdjur

Spindeldjur

lockespindelBland spindeldjuren hittar vi många olika djur, förutom ”vanliga” spindlar. Skorpioner, fästingar och kvalster är några exempel. Egenskaper som förenar alla spindeldjur är emellertid fyra par ben, punktögon och att de saknar vanliga lungor.

Många spindeldjur är giftiga eller på andra sätt farliga för människan – skorpioner är utrustade med en giftig gadd, många spindlar har dödligt gift och kvalster kan sprida farliga sjukdomar. Trots detta är spindeldjur viktiga i naturen eftersom många arter fungerar som nedbrytare, samtidigt som en del är viktiga fiender till insekter.

 

Insekter

getingInsekter är en typ av leddjur, som främst lever på land. Namnet kommer från latin och betyder insnörd. Det syftar förmodligen på att insekter är väldigt tydligt indelade i tre delar: huvud, mellankropp och bakkropp.

Huvudet är försett med två antenner, som både används som känselorgan och för att känna av dofter, Insekter kan ha två typer av ögon – fasettögon (som består av massvis med små ögon och som är bra på att uppfatta rörelser) och/eller punktögon (som är väldigt bra att ha när det kommer till att flyga). fjarilInsekters syn är ganska dålig jämfört med människornas med tanke på skärpa. De kan däremot se ultraviolett ljus, något som vi människor inte kan.

På mellankroppen hittar vi ett eller två par vingar, samt tre par ben.

I bakkroppen hittar vi insekternas andningsorgan – i stället för lungor andas de med så kallade trakéer. Att en insekt andas syns ofta på att bakkroppen rör sig.

Man brukar säga att jorden är insekternas planet, då det är den största gruppen med både flest arter och flest individer (tänk dig en myrstack så förstår du varför). Men hur kommer det sig? Det finns flera orsaker, men de viktigaste är nog ändå exoskelettet (som skyddar mot fiender och uttorkning) och vingarna (som gör att de kan sprida sig över stora delar av världen och dessutom undkomma fiender).

Insekter delas in i olika ordningar. Här går vi igenom några av de vanligaste.

  • Tvestjärtar. Ljusskygga insekter, kända för sin ”tång” på bakkroppen.

  • Skinnbaggar. Har ofta doftkörtlar som kan avge en otäck lukt för att lura rovdjur.
    Exempel: Bärfisar, bladlöss

  • Hopprätvingar. Som namnet antyder är dessa insekter bra på att hoppa. Många arter kan dessutom ”spela” på bakbenen.
    Exempel: Vårtbitare och gräshoppor.

  • Löss. Lever ofta som parasiter på andra djur.
    Exempel: Huvudlus, flatlus, vägglus.

  • Tvåvingar. Har bara ett par vingar, även om det finns ”spår” efter ett andra par.
    Exempel: Flugor, myggor, blomflugor.

  • Skalbaggar. Stor grupp av insekter. Har två par vingar, varav det ena paret utgör hårda täckvingar (skalet). Flyger med det andra vingparet.
    Exempel: Nyckelpiga, ekoxe.

  • Fjärilar. Har två par stora vingar, som ofta är färgade och mönstrade. Lever på nektar, som de suger upp med sina långa snablar.
    Exempel: Citronfjäril, nässelfjäril, klädesmal.

  • Steklar. Har fyra par vingar och är ofta utrustade med en giftig gadd. Lever ibland i stora samhällen, såsom myrstackar.
    Exempel: Myror, getingar, bin, humlor.

fjaril